Vad gör oss lyckliga?

Fastnade för en dokumentär på Netflix ikväll som handlar om minimalism. Jag har inte tidigare läst så mycket om minimalism men har förstått att det handlat om att vara/tänka minimalistiskt, precis som ordet låter. Tanken med minimalism är alltså att desto färre saker du äger, desto mer tid/plats finns det för de sakerna som har verklig betydelse i vårt liv. SPÄNNANDE. I dagens samhälle är vi så sjukt hungriga efter mer, mer av allt. Och den här jakten efter allting ger oss ingenting, förutom en fortsatt hunger. Som ekonom student lär man sig att mer konsumtion leder till högre tillväxt i samhället. Alltså desto mer vi konsumerar, desto bättre går det ekonomiskt för oss som land. Sjukt enformig syn eftersom man inte tar hänsyn till andra faktorer som miljö, konsumenters mående etc. Jag är själv en riktig shopaholic, jag hittar anledningar till att köpa allt som kommer i min väg, men tycker fortfarande inte att jag har tillräckligt med saker. Jag bor på 30 kvm och har egentligen plats för allt jag behöver, men klagar dagligen att det är så synd om mig som bor så litet. Vad är det vi vill ha egentligen? Varför skulle mina 100 tröjor som jag aldrig hinner använda (och som jag inte har plats för) göra mig lyckligare än att ha 10 tröjor? Jag behöver inte följa trender, jag behöver inte köpa nya tröjor varje vecka, men jag antar att jag gör det för att fylla tomrum? Min tanke kring det här är att jag ska försöka stanna upp innan jag ska köpa någonting och fundera mer om jag verkligen vill ha det här? Tänk er att kunna använda de saker man äger mer, spara pengar, belasta miljön mindre, få tid över till annat.

SÅÅ…challenge: Gör dig av med saker som inte ger dig mening eller har betydelse.

Jag kanske ska ta mig tid imorgon och göra mig av med lite saker. Alltså tanken skrämmer mig. Jag älskar alla mina saker när jag väl tar fram dem och är duktig på att komma på tillfällen då de skulle komma till användning. Men hallå? jag har inte plats. jag måste.

Hittade en bild från en sommardag i början på juni som jag inte delat med mig av. En tröja som jag använt 1 gång (snacka om onödigt, den ska jag göra mig av med, vem vill ha?) Det här är min sista bild som togs på kameran innan jag tystnade här på bloggen, dagen efter den här bilden togs så fick jag reda på den saken som förkrossade mig. Det är så märkligt hur jag nu delar in min tid ”innan” och ”efter” händelsen. Blir så ledsen när jag kollar på den här bilden och vet om att här var allt som vanligt, trodde jag iallafall, och här mådde jag bra, men att veta att dagen efter så rasade mitt liv, då försvann all min motivation och allt jag tidigare tyckt var roligt vart helt betydelselöst. Det fanns ingenting som kunde fylla det här tomrummet. Jag kunde inte äta. Jag kunde inte sova. Jag kunde inte jobba. Jag bara satt och led konstant. FYFAN. jag önskar ingen människa den sorgen.

Okej sakta men säkert så kommer jag tillbaka, jag känner mig lite ringrostig att skriva, men det blir bättre desto mer jag skriver. Jag hoppas att ni är några som hänger kvar och läser <3 Jag har bestämt mig att jag ska vara väldigt öppen med det som hänt, dels för att jag är öppen som person och tror inte på att gömma undan jobbiga saker, det är viktigt att dela med sig av sina erfarenheter och visa andra att man inte är ensam, man ska inte skämmas över att visa sig svag. Jag har inte direkt berättat vad som hänt, men jag tror många förstår vad det handlar om. Och sen dels för att det mestadels är mina vänner som läser min blogg, och alla mina vänner vet om vad som hänt. Den här bloggen kan nog vara ett bra sätt för mig att bearbeta allt som hänt, att få skriva av sig när det behövs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *